Hur många gånger har jag inte velat fram och tillbaka med den här jävla bloggen? Jag funderar fram och tillbaka hur jag ska göra, ska jag blogga eller inte blogga? Ska jag hålla den här inriktningen där det handlar om mina djur eller är det dags att göra bloggen mer personlig? Mer mitt liv där mina djur är en stor del?

Fan jag har så mycket jag vill säga, så mycket som är värt att dela med sig av. Saker som jag vet att det skulle uppskattas att läsas om. Samtidigt som jag har den här delen av mig som säger att jag inte ska dela med mig. En bieffekt av att folk tamejfan inte låter mig vara ifred utan tankar och åsikter och spekulationer. Fast var är ett bättre ställe att bemöta dessa än i min egen blogg? O vissa saker kan man ju förhindra bara genom att uttrycka sig intelligent. Idioter finns det gott om men det är inte dem jag skriver för.

Jag skriver för mig. För mina vänner. För att jag ska ha någonting att gå tillbaka till vad gäller både min djurträning men även mitt liv. Bloggen handlar om mina guldflickor men jag är också en guldflicka och det är dags att ni får lära känna mig lite tror jag.

Så vafan, nu kör vi!
Välkommen till min egen underbara blogg. Där jag skriver vad helst som faller mig in. 

Golden, Poppea, Hailey, Pim & Pyttis
Ni är inspirationen, glädjen och livet
Mina guldflickor
  

Dags för KM 2011 på Åtvidabergs Hundklubb.

Inledde dagen med spår tillsammans med Hailey. Det kunde inte gått sämre. Bakspår ut ur rutan och när hon väl blev rättad så var hon så osäker när hon väl hittade spåret att vi inte kom någonstans så jag bröt och vi firade disken med ett grisöra. Vad ska man göra? Rimliga krav tycker jag, har aldrig kört i så stor upptagningsruta.

Sedan hem till mamma. Äta, kräkas och tillbaka till hundklubben igen för agilityn.

Pim: Körde debutantklassen som var en U-bana på ca 14 hinder med hopphinder och tunnlar. Blev en vägran när hon for förbi ett hinder men hon sökte tunnlarna bra och höll sig fokuserad. Fick en hedervärd andraplats för det. Duktig Pimster!

Hailey: Vanliga öppenklassen. Första gången i mitt liv som jag känt att Hailey gett mig fingret redan från start. Fick bromsa upp henne och säga åt henne på skarpen innan vi körde vidare och hon gick perfekt resten av banan. Tog varenda kontaktfält. Duktig om än diskning!

Poppea: Vanliga öppenklassen och Poppea ska ha all heder åt att vi kom någonstans överhuvudtaget. För vad fan jag höll på med vet jag inte. Men en rivning drog jag på henne och vi landade på en andraplats efter Maribell och Sippa. Känns som det går troll i att Poppea alltid ska landa på andraplatsen varje år i KM. Men hon var fantastisk som alltid. Verkligen!

Därefter var det dags för skojgrenen hundracet. Lämnar hundarna hos en funktionär innan man löper iväg som en tok över en lång gräsmatta innan de släpper hunden och så klockar man den. Ingen direkt prestation men en härlig grej!

Hailey vann i alla fall hundracet och Pim kom tvåa bland sju hundar. Trollungar!

Därefter dags för lydnaden. Här är några filmer.

Pim: Läggande under gång

Pim: Inkallning

Pim: Ställande under gång

Hailey: Fritt följ

Hailey: Apportering

Hailey: Hopp över hinder

Båda tjejerna höll sig riktigt lugna och stabila, asnöjd!

Golden, Poppea, Hailey, Pim & Pyttis
Ni är inspirationen
Mina fina guldflickor
 

Påbörjar tidernas efterbloggning.

I torsdags blev det kvällspromenad med hundarna och världens finaste Golden Flash innan det var dags för lydnadsträning. Lite bilder från promenaden.

Sedan var det lydnadsträning på schemat för Pims del tillsammans med Evelina och Hollie. Vi gjorde en del platsliggningar som var lite blandade resultat. Pim har en tendens att resa på sig när hon tröttnar, inte för att hon blir osäker. Tyckte dock vi fick till en bra platsliggning.

Efter platsliggningen körde vi igenom lydnadsklass I på riktigt med belöningar och Pim kändes trygg och fokuserad. Apporten är lika med noll men det får vi jobba med på annat håll. Positionen pendlar mera framåt och bakåt än åt sidan peppar peppar, men med tanke på hur lite träning vi gjort kan man inte vara annat än nöjd. 

Hollie och framförallt Evelina är den största störningen för Pim men hon jobbar riktigt bra. Efteråt får de leka så det blir en utmärkt belöning.

Golden, Poppea, Hailey, Pim & Pyttis
Ni är världens bästa
Mina guldflickor
 

Jag såg ett citat från Jennifer Aniston som fick mig att fundera:

— Jag känner inte att jag borde ha kommit längre eller varit på någon plats där jag inte är nu. Jag är precis den jag är menad att vara...

Oftast så bloggar jag ju om mina djur eller aktiviteter med dem, mestadels för att det är enklast så. Det är svårt att slänga ur sig sina åsikter när folk har svårt att läsa innantill och istället väljer att tolka saker på sina egna sätt. Oftast inte de sätt som det var menat från början. Vilket gör att jag i princip gjort hela utlägget till ingen nytta, bara gett folk vatten på sina tämligen ofungerande kvarnar.

Men idag tänkte jag göra ett undantag. Om jag ska se tillbaka några år så har jag i princip levt och slitit för föreningsliv på olika sätt. Framförallt på hundklubben men nu även de senare åren på ridklubben. Intresset för ridklubben som sådant har alltid varit varmt men förändringens vindar har ibland blåst lite väl hårt och gjort motivationen låg. Hundklubben har varit en mer konstant faktor i mitt liv sedan de senaste åtta åren, framförallt agilityn.

Om man tittar tillbaka så fanns det en tid då man i princip jobbade dygnet runt med olika aktiviteter. Allt för alla andras skull. Man ville hjälpa till, man ville uppmuntra och stärka. Vilket jag under lång tid också gjorde. Men så startade jag mitt företag. Något som behövde mig och som jag behövde. Det var dags att stå tillbaka lite. Inte ha några kurser, till förmån för att hinna med mina egna djur. Det var svårt som fan att backa undan från det där, samtidigt som det var otroligt enkelt på många sätt.

Men om man tittar idag så är jag fortfarande engagerad på många håll. Det är ett otroligt roligt och engagerande arbete, samtidigt som det kan vara känslomässigt utmattande och ibland rentav otacksamt. Men visst finns det någonting där som gör att man ändå vill försöka - vill få det lite bättre hela tiden.

Det är svårt för mig att säga: Nej, nu är det bra. Jag måste tänka på mig själv. Jag har mina nära som jag behöver ta hand om för det är ingen annan som gör det åt mig. Det ska inte behövas någon annan som gör det åt mig heller.

Men det som jag vill komma fram till är: Det är äntligen dags nu att börja fokusera mer på mig själv. Inte kommer jag sluta jobba rent praktiskt. Men det är slut med att engagera sig så till den grad att tankarna famlar runt ideella ändamål hela tiden istället för det som egentligen är mitt hjärta närmast.

Det är dags att bli självisk, ett ord som har en väldigt negativ klang. Om man slår upp ordet står det:

Självisk: en person som enbart beaktar sina egna behov och önskningar: som främst ser till att en själv mår bra, ofta på bekostnad av andras välmående; som gynnar sig själv hellre än andra

Det får mig att tänka. Säg den människa som hellre gynnar andra människor än sig själv? Som hellre ser till att grannen har det bättre än en själv? Det fanns en tid då mitt eget välbefinnande fick stå undan för andras välbefinnande, ett behov om att göra sitt bästa för att underlätta för andra. Den känslan kommer fortfarande över mig från gång till annan, men det kommer inte spelas på samma sätt på den längre.

För om man tittar så har jag ett skepp stort nog själv att ro iland. Jag har så mycket otroligt spännande saker på gång det här året. Saker som bara kommer till sin rätt om jag gör mitt bästa. Mitt bästa kan jag inte göra om jag ska jobba för alla andras välbefinnande hela tiden. Energin är slut och dags att lägga på annat.

Jag är trött på att vara den där personen som folk kör 20 frågor på bara för att få reda på vad jag har för planer, tankar och åsikter om allting. Jag är trött på att vara den där personen vars vänner blir utfrågade om mina framtida planer, tankar och åsikter. Om ni vill mig något så fråga mig för fan rakt ut, gå inte genom mina vänner för jag får reda på det ändå. Om ni nu inte vet vad jag har för planer, tankar och åsikter beror det förmodligen på en sak: Ni har inte gjort er förtjänta av att veta.

Jag har det fantastiskt och jag ska jobba för att fortsätta ha det på det viset. Jag har fyra fantastiska hundar, en underbar häst, tre finfina kissekatter, ett otroligt fint hus, den bästa mamman man kan tänka sig och den absolut mest underbara sambon som går att finna. Förutom det har jag så många underbara människor i min närhet som gör mig glad bara genom att finnas till.

Det är väl dags att jag börjar ägna mig åt alla i min närhet som faktiskt tillför någonting än att lägga energin på annat? Kärleken är ju störst.

Mitt mål är att bli den där som bara glider med, som följer med på aktiviteter utan att behöva engagera sig. Som bara njuter och inte behöver ta en ansvarsroll. När jag skriver det tänker jag: Fy fan så tråkigt.

Men så mycket mera utrymme för sig själv man borde få om man någon gång lyckas bli lite mer självisk?

Golden, Poppea, Hailey, Pim & Pyttis

Ni är de finaste
Mina guldflickor

Ridtur på världens finaste Golden Flash QT. Som sällskap hade vi Alexandra som red barbacka på Fiona och så var mina aussiebusar med. Tänkte ta den vanliga svängen men så kom vi nedför Sockertoppen och jag fick ett infall att vi skulle rida Hallaholm om Alexandra hittade vägen. Vilket hon gjorde.

Min fina Golden Flash QT...

Egentligen borde jag ha vetat bättre. De gånger jag ridit runt Hallaholm har jag fått vända, ridit vilse eller bara haft en jävla ridtur. Detta var dock som bortglömt vid tanken på att ta hela ridturen inne i skogen. Härligt för hundarna också tänkte jag. Sveriges idiot kan jag konstatera i efterhand.

Det låg träd över vägen. Inga problem, Golden gillar träd. Det låg buskar och skit. Inga problem, Golden gick rakt igenom. Flera träskstycken, korta dock. Större problem, Golden gillar det mesta men inte träsk. Bada är kul men träsk är skit. Stora torra stenar som kan bli hala. Stora problem för matte.

Efter ett antal av- och uppsittningar av olika anledningar, så var vi äntligen hemma igen med två hundar. En något tröttare, blir så om man springer som en tok Pim.

Äsch, jag orkar inte gå in mer på ridturen. Vi överlevde och ingen slog sig. Dessutom fanns det många bra sträckor. Lägger upp bilderna istället.

Alexandra, Fiona och Hailey...

Fiona...

Pim i mitten av ridturen...

Pim i slutet av ridturen...

Måste bara återigen säga att jag har världens finaste häst. Även när hon är osäker och inte vill göra saker, gör hon dem ändå utan att bråka om det. Känner mig väldigt trygg när jag är med henne, får känslan av att det är ömsesidigt. Obeskrivligt.

Världens finaste underbaraste Golden Flash QT som verkligen gör allt för sin matte. Alla mina livs stora kärlek.

Golden, Poppea, Hailey, Pim & Pyttis
Ni är kärleken

Mina guldflickor
    

Inte helt lätt att ta fina foton när man precis ska iväg och träna.

Ett hyfsat foto...

Pims tålamod börjar ta slut...

Innan hon tappar det och tar ut det på syrran...

Sedan åker även Pyttis på sin del...

Fasen vad jag älskar mina hundar.

Golden, Poppea, Hailey, Pim & Pyttis
Ni är glädjen

Mina guldflickor
  

Visste inte i vilket behov jag var av en iPhone förrän jag skaffade en. Jag är verkligen kär. Nu kommer det dagliga uppdateringar av allt jag känner för.

Ikväll var det hoppträning för Goldens del, jobbade jättefint med Jossan på ryggen. Det är roligt att hoppa!

Kommer uppdateringar om helgens agilitykurs imorgon.

Golden, Poppea, Hailey, Pim & Pyttis
Ni är otroliga

Mina guldflickor
  

Dags för agilitykurs nybörjare, precis som varje måndag den senaste tiden. Förra gången var Pim ganska låg vad gällde agilityn och att ens vara inne på planen, mestadels på grund av den där dumma gungbrädan som låter som en kanonkula när den slår i gruset.

I alla fall så var det dags igen och det var en taggad Pim som ville in på planen. Snart uppmärksammade Evelina mig på att hon inte hade Hollie med sig så mamma kom tillbaka med Poppea så Evelina kunde köra henne. En win - win för Poppea blir glad så fort hon får köra lite och jag har inga problem med att låna ut henne.

Resultatet blev att Poppea ingav en hel del stöd till Pim samt gjorde henne taggad. Det var en hel del temperament från Pims sida, som verkligen tog tag i varje hinder. Jobbade med framförbyten som vi inte tittat på tidigare och det fungerade bra. Pim har inga problem med att gå på höger sida under tiden vi kör och det känns skönt.

Pim under tiden som vi väntade...

Gjorde även en (enligt mig) lite för avancerad övning med staket men den löste Pim jättebra. Hoppade fullhöjd och inte en tanke på att smita under några hinder.

Avslutade med en bana som innehöll en hel del hinder som är nya fortfarande. Fick putta och peta en hel del för att försäkra mig om att hon tog hindren men hon hade en riktigt fin attityd. Filmade med iPhonen men en viss Stahre filmade med kameran upprätt och jag har ingen aning om hur jag rättar det på datorn än så vi kör helt enkelt filmen på Poppea som jag filmade...

Duktiga spralliga Poppea. Inte lätt att köra med en annan förare. 11 år i år. Kan man vara annat än stolt?

I alla fall var det en riktigt härlig träning. Jättekul att se Pims attityd som förändrats så mycket på bara en vecka. Samtidigt som hon är ivrig är hon sansad och jag har en bra magkänsla vad gäller agilityn för hennes del.

Golden, Poppea, Hailey, Pim & Pyttis
Ni är inspirationen

Mina guldflickor