Jag såg ett citat från Jennifer Aniston som fick mig att fundera:

— Jag känner inte att jag borde ha kommit längre eller varit på någon plats där jag inte är nu. Jag är precis den jag är menad att vara...

Oftast så bloggar jag ju om mina djur eller aktiviteter med dem, mestadels för att det är enklast så. Det är svårt att slänga ur sig sina åsikter när folk har svårt att läsa innantill och istället väljer att tolka saker på sina egna sätt. Oftast inte de sätt som det var menat från början. Vilket gör att jag i princip gjort hela utlägget till ingen nytta, bara gett folk vatten på sina tämligen ofungerande kvarnar.

Men idag tänkte jag göra ett undantag. Om jag ska se tillbaka några år så har jag i princip levt och slitit för föreningsliv på olika sätt. Framförallt på hundklubben men nu även de senare åren på ridklubben. Intresset för ridklubben som sådant har alltid varit varmt men förändringens vindar har ibland blåst lite väl hårt och gjort motivationen låg. Hundklubben har varit en mer konstant faktor i mitt liv sedan de senaste åtta åren, framförallt agilityn.

Om man tittar tillbaka så fanns det en tid då man i princip jobbade dygnet runt med olika aktiviteter. Allt för alla andras skull. Man ville hjälpa till, man ville uppmuntra och stärka. Vilket jag under lång tid också gjorde. Men så startade jag mitt företag. Något som behövde mig och som jag behövde. Det var dags att stå tillbaka lite. Inte ha några kurser, till förmån för att hinna med mina egna djur. Det var svårt som fan att backa undan från det där, samtidigt som det var otroligt enkelt på många sätt.

Men om man tittar idag så är jag fortfarande engagerad på många håll. Det är ett otroligt roligt och engagerande arbete, samtidigt som det kan vara känslomässigt utmattande och ibland rentav otacksamt. Men visst finns det någonting där som gör att man ändå vill försöka - vill få det lite bättre hela tiden.

Det är svårt för mig att säga: Nej, nu är det bra. Jag måste tänka på mig själv. Jag har mina nära som jag behöver ta hand om för det är ingen annan som gör det åt mig. Det ska inte behövas någon annan som gör det åt mig heller.

Men det som jag vill komma fram till är: Det är äntligen dags nu att börja fokusera mer på mig själv. Inte kommer jag sluta jobba rent praktiskt. Men det är slut med att engagera sig så till den grad att tankarna famlar runt ideella ändamål hela tiden istället för det som egentligen är mitt hjärta närmast.

Det är dags att bli självisk, ett ord som har en väldigt negativ klang. Om man slår upp ordet står det:

Självisk: en person som enbart beaktar sina egna behov och önskningar: som främst ser till att en själv mår bra, ofta på bekostnad av andras välmående; som gynnar sig själv hellre än andra

Det får mig att tänka. Säg den människa som hellre gynnar andra människor än sig själv? Som hellre ser till att grannen har det bättre än en själv? Det fanns en tid då mitt eget välbefinnande fick stå undan för andras välbefinnande, ett behov om att göra sitt bästa för att underlätta för andra. Den känslan kommer fortfarande över mig från gång till annan, men det kommer inte spelas på samma sätt på den längre.

För om man tittar så har jag ett skepp stort nog själv att ro iland. Jag har så mycket otroligt spännande saker på gång det här året. Saker som bara kommer till sin rätt om jag gör mitt bästa. Mitt bästa kan jag inte göra om jag ska jobba för alla andras välbefinnande hela tiden. Energin är slut och dags att lägga på annat.

Jag är trött på att vara den där personen som folk kör 20 frågor på bara för att få reda på vad jag har för planer, tankar och åsikter om allting. Jag är trött på att vara den där personen vars vänner blir utfrågade om mina framtida planer, tankar och åsikter. Om ni vill mig något så fråga mig för fan rakt ut, gå inte genom mina vänner för jag får reda på det ändå. Om ni nu inte vet vad jag har för planer, tankar och åsikter beror det förmodligen på en sak: Ni har inte gjort er förtjänta av att veta.

Jag har det fantastiskt och jag ska jobba för att fortsätta ha det på det viset. Jag har fyra fantastiska hundar, en underbar häst, tre finfina kissekatter, ett otroligt fint hus, den bästa mamman man kan tänka sig och den absolut mest underbara sambon som går att finna. Förutom det har jag så många underbara människor i min närhet som gör mig glad bara genom att finnas till.

Det är väl dags att jag börjar ägna mig åt alla i min närhet som faktiskt tillför någonting än att lägga energin på annat? Kärleken är ju störst.

Mitt mål är att bli den där som bara glider med, som följer med på aktiviteter utan att behöva engagera sig. Som bara njuter och inte behöver ta en ansvarsroll. När jag skriver det tänker jag: Fy fan så tråkigt.

Men så mycket mera utrymme för sig själv man borde få om man någon gång lyckas bli lite mer självisk?

Golden, Poppea, Hailey, Pim & Pyttis

Ni är de finaste
Mina guldflickor